minxx

Jag är förvisso en stark människa, men jag tycker sorg är fruktansvärt jobbig. Inte min egen sorg dock, utan andras sorg. När jag drabbas av sorg så visst, det kan kännas både övermäktigt, kvävande, oförtåeiligt och totalt tillintetgörande, men jag vet ändå innerst inne att jag kommer klara det. Oavsett om jag vill det eller inte så kommer det bli bättre, jag kommer bli ännu starkare o jag kommer att komma igen.
Men när sorg drabbar nån annan som jag äskarl så drabbas jag fem gånger värre.

Det enda jag kan tänka på är om de klarar sig. Gråter de? Känner de det som att liver är över? Har dom nån som kan trösta dem? Och, värsta av allt, tänk om de känner det som att det inte är värt att leva mer? Tänk om de blir självdestruktiva?
Jag vill hela tiden va i deras omedelbara närhet, så att jag vet att de kan få tröst o stöd, o se till att de inte gör nåt dumt. Det värsta är om det inte är en gemensam sorg, för då blir det genast ett emotionellt avstånd mellan personerna, eftersom den ena känner något som den andra inte är kapabel att känna i den stiuationen. Inte pga att någon skulle va mer eller mindre känslig än den andra, utan pga att även om en sorglig händelse, te x att någon dött, alltid är sorglig,  så är det inte något man påverkas av i sitt dagliga liv om man inte kände personen som dog.
I en sådan situation känner jag medlidande för t ex personens familj osv, men det jag känner sorg för är egenltigen inte att en person har mist sitt liv, utan för att någon som står mig så nära har det så svårt. Att någon som jag vill ska va lycklig inte är det, o det finns ingenting jag kan göra åt det.
Jag grät hysteriskt i minst en timme när jag fick reda på att min systers kanin hade dött. Och visst höll jag av den lilla krabaten, o jag kommer sakna henne o minnas henne alltid, men det jag grät mest för var att jag visste hur ont det gjorde i min systers hjärta. Jag ville bara ha det ogjort, jag skulle gjort vad som helst för att få det ogjort, för att få allt att bli bra igen. För att slippa känna mig maktlös o på nåt sätt utanför, i och med att man fullt ut inte delar någons sorg.
O är det inte lite sorlgigt i sig, att allting till slut ska leda till ett själviskt motiv?

-Jag vill inte att någon jag älskar ska må dåligt, för då mår jag också dåligt.

Är det så med allt eller råkar jag va en ovanligt egotrippad människa?
Jag hoppas verkligen inte att det är så, för det skulle va deprimerande att inse att jag inte förtjänade de fina människorna som finns i min närhet. Jag vill göra det, jag försöker faktiskt medvetet förtjäna att bli älskad, för att inte utvecklas till någon som tar saker o ting för givet.
Jag avskyr sorg i alla dess former, o jag hoppas inte jag har gjort nånting fel nu... För ja, det fanns en riktig anledning till att jag började tänka på det här, som vanligt.