minxx

Alltså, jag kommer nog aldrig bli någon motorcykelälskare, jag har verkligen försökt försöka. Jag kommer iaf inte att älska att åka med bak på motorcyklar, för jag har ett stort problem med dem. Jag kan inte kontrollera dem och DE LUTAR!!!!

Jag vet rent logiskt att de måste luta i svängarna, att det ska vara så och inte är farligt, men det hjälper liksom inte när allt min hjärna tänker är "Hjälpnudörjaghjälpnudörjaghjälpnudörjaghjälpnudörjag!!!!!" om och om igen medan jag ser mentala bilder av mig och Daniel mosade i ett dike/mot en bergsvägg eller annat valfritt objekt som råkar finnas i närheten just då.

Jag vill inte heller på något sätt antyda att Daniel är en dålig förare, för det är han inte. Han kör inte ens det minsta fort när jag är med, eftersom han vet att jag är rätt och har sin lilla övertalningskampanj mot mig där han i sin lilla fantasivärld ser fram emot dagen då jag faktiskt kommer vilja åka med honom på motorcykeln helt frivilligt.

Försökte det meningslösa med detta för min älskling på väg tillbaka från garaget innan.

"Alltså, jag är mest livrädd hela tiden. Speciellt när du gasar o det är nedförsbacke OCH svänger, jag kommer nog aldrig vänja mig."
"Men, du sitter ju så stilla o snällt o bra!!"
"JA, FÖR ATT JAG ÄR PARALYSERAD AV SKRÄCK OCH INTE VÅGAR RÖRA MIG!!!"
"Men det fungerar ju hur bra som helst!"

Han kommer nog inte ge upp.



Pärlan. Rätt tråkigt att jag är livrädd för den, för jag tycker faktiskt att den är väldigt fin. Haha!

För tillfället läser jag en bok om några brittiska poliser med massa mord o elakheter. Själva huvudpersonen är en italiensk-brittisk man (konstapel? Kommisarie? Inspektör? Jag har aldrig förstått alla konstiga polis/militär-hierarkisystem med konstiga titlar). Hur som helst, han heter Mark Tartaglia.

Tyvärr är jag totalt pasta-skadad och varje gång jag ser hans namn så så tänker min hjärna konstapel Tagliatelle, eller konstapel Tortellini innan jag faktiskt har hunnit läsa ordet, och förstör hela stämningen!
På något sätt är det väldigt svårt att ta en pasta-polis på allvar. Dumma hjärna.





What's up with that liksom?

Den senaste veckan har jag haft typ femhundratolv psykbryt på Bertil, min gamla dator. Det enda som har fått den att fungera är ett par välplacerade bitar av Hags-tejp, samt att dunka den mot bordet och låta den vila en kvart varje timme.

Men igår så var det slut. Bertil fick allvarliga hjärtproblem och självdog medans jag svor över honom, och nu är han evigt hatad för sin slöhet och sitt överdrivet höga brusande. (Han kunde konsten att överrösta tvn genom att bara vara påslagen). Ett tag funderade jag på att åka och köpa en motorsåg på kredit bara för att få nöjet att såga Bertil i små, små bitar.

Som tur är har jag världens bästa pojkvän som helt glatt satte sig ner, letade reda på en dator och åkte iväg o inhandlade den. Självklart kunde jag inte bara glädja mig åt detta, utan var tvungen att få akut dåligt samvete. Vilket han lättade genom att säga att han egentligen bara gör det för att han blev rädd att jag skulle sitta och ockupera hans dator på kvällarna, vilket självklart skulle vara mkt värre än att slänga ut x antal tusenlappar på en ny dator till mig.

Ibland är han helt otroligt söt. Inte just för att han köpte datorn (eller jo, det också såklart) utan för att han, som alltid, hittade på en anledning som fick mig att skratta o sluta ha så dåligt samvete. Nästan lika gulligt som när han sover o vad jag än säger till honom eller frågar honom så får jag svaret "Jag älskar dig också". Eller när han sov på soffan o jag räckte fram en tandborste till honom o han automatiskt pussade på den. Helt bedårande. Åh, va jag älskar honom! (även när jag inte köper saker till mig!)




Den magiska tejpbiten på Bertil som till slut även den slutade fungera. :P

Min nya dator heter Egil förresten. Jag tänkte döpa den till Åke, men Daniel hävdade VETO-rätt med kvittot i handen så då fick det bli Egil. Haha! Välkommen till familjen Egil!!

Jag kommer ihåg en tid när vår lägenhet var ren, fin och organiserad. Exakt hur längesen detta var kan jag tyvärr inte sätta fingret på.

Jag vet med stor säkerhet att vi städade en gång, men sen kom det en vecka med massa planer, sen kom ett besök från mamma, sen kom det en fest vi åkte iväg på, sen var jag hemma i Småland en halv evighet (kaoset i Daniel tar över när jag inte är hemma och kväver det), sen hälsade min syster på, sen var det fest hos min andra syster, sen var det en bakfull slödag, o sen kom surfsäsongen igång (=Daniels surfgrejer o våtdräkt ligger o luktar unket havsbajs o sprider gräs o skit över halva lägenheten) och så slog min lamhet till.

Det ligger alltså kläder (från all packning och uppackning) överallt, tillsammans med förberedelser inför SRF, typ ölflak, spritflaskor, sovsäckar, luftmadrass och massa allmänt stök. Och jag ORKAR inte ta tag i det. Alltså kollar jag lite jobb, sen till gymet o sen matshopping. Stöket tar vi tag i till helgen. Eller nåt.

Efter en nice kväll med grillning och alkohol i Jkpg igår så kom jag idag hem till ett grått Aneby. Dock var det  en trevlig grå eftermiddag med hårfix o mys med vänner. :)
Nu är jag hemma efter första reken i T-torp med pappa. Måste erkänna att jag är lite besviken över årets ko-leverans. De får plus för att inte alla kor är tråkiga o helvita, men stort minus för att det inte finns en enda riktigt liten söt kalv, samt att den ena kon strävar efter att sjunga sönder sina stämband. :P
Man tycker ju att pappa borde ha tänkt på att skriva in kravet "minst en söt kalv varje sommar" i kontraktet med ko-ägaren. Haha! :)
Imorn blir det att hålla igång hela dagen, samt ändå försöka gå igenom min dagliga dog snokande på Arbetsförmedlingens hemsida efter jobb. Man får ju inte ge upp. Eller nåt.

Ibland undrar jag hur folk med bil tänker. Typ sådana som inte blinkar i rondeller. Inte för att jag är en perfekt förare, men jag blinkar när jag ska och jag är inte så aggressiv att jag nästan prejar folk av vägen.

Hur som helst, nu till själva kärnan av min fundering idag. Vår lilla Aygo står i ett parkeringsgarage, och för att komma in och ut ur det garaget behöver man en liten bricka, en sån där man blippar mot en grej o så öppnas den för att den vet att man tillhör det garaget. Självklart kan man bara veva ner rutan och sticka ut den lilla grejen mot blipparen o vips så öppnas portarna till hela vida världen.

Ett problem bara- nån inte väldigt klart lysande stjärna till människa har parkeringsplatsen precis vid balken där blipp-blippgrejen sitter. OCH DEN HAR KÖRT FRAM BILEN ÖVER EN HALVMETER FÖR LÅNGT FRAM UTANFÖR SIN PARKERING!!!!

Jag har gjort denna fina bild för att förtydliga situationen.



Det är inte heller så att det bara va en engångsgrej, bilen har stått så i VECKOR. Detta medför självklart att man inte kan köra fram till blipp-blipparen utan att även köra in i den inte helt klart tänkande människans bil, och därför varje gång får hänga o fladdra till hälften ut ur bilfönstret eller helt enkelt snällt gå ur bilen och traska fram till balken med blipparen.

Uppenbarligen har någon fått nog nu och så att säga tagit rättvisan i egna händer. Lite hårt mot lacken kanske, men jag har full förståelse för deras frustration. :P



Är rätt säker på att själva huvudmeddelandet "BACKA IDIOT" går fram rätt bra hos ägaren när denna nu än bestämmer sig för att glädja oss med sin närvaro (och förhoppningsvis en flytt av bilen).

Har varit ute o powerwalkat en sväng. Är så extremt opepp på att stänga in mig i ett gym när vädret är såhär. Helt underbart alltså. Happy happy!

Jag gillar inte att bo i lägenhet. Inget emot själv utrymmet, jag gillar rummen o allt vi har, men det känns som att jag bor i en låda. Området här uppe är fint, men blotta tanken på att det kommer va tusen människor runt omkring mig och att jag måste gå ut i en oinspirerande trappuppgång får mig att hellre sitta inne o göra ingenting.
Och däri ligger mitt problem, mitt Moment 22.

Jag gillar att vara ute. Jag blir glad och pigg och mkt mer positiv, men jag gillar inte parker (om det inte innebör fest/öl/annan festlig aktivitet) eller allmäna områden. Jag vill ha ett ställe som är mitt, som jag kan gå direkt ut på, rulla i gräset, läsa en bok, strosa omkring o känna att det luktar sommar eller va fasen jag än känner för att göra.

För att kunna få en trädgård behöver jag ett jobb. Jag har inget jobb. Det gör mig galen, ledsen, smådeppig, rastlös och ganska ensam.

Det hade garanterat varit lättare att få ett jobb om jag hade varit mer positiv. Men eftersom jag sitter inne och är rastlös och ensam så är det svårt att uppbringa den positiva känslan. Och ensam lär jag känna mig ända tills jag har ett jobb, och möjligtvis en annan hobby (som sannolikt kostar pengar =jag behöver ett jobb...). Ett ställe med gemenskap och kontakt med andra människor.

Självklart är det annat också. Efter att min tränings-fail har förföljt mig (först för lång bindningstid på gamla gymet=har inte råd med gymkort på nytt ställe, sen lade det andra gymet ner när jag hade kommit igång osv...) och min kamp med att över huvud taget orka med någonting under vissa arbetsperioder så har jag nu ändå försökt komma i form igen. Detta har hindrats av ett stort intag av kortison (hej svullen som en ballong) samt min extrema tant-värk i kroppen orskakad av Helvetesmedicinen. Alltså har jag inte heller lyckats nåt vidare med det.

Och det jävliga är att det verkligen känns som att jag försöker. Men inget vill sig. Jag försöker skratta åt det, jag försöker säga att det inte är mer än för andra, jag försöker peppa mig själv, men det har gått så pass långt att när jag beskriver min situation för folk så börjar de liksom ibland skratta i ren förvåning, för det är så pass absurt. Inga gigantiska sorger eller problem, men mer än tillräckligt mycket smått eller lite större för att tillsammans göra en jäkla röra.
 
Och när jag väl har kommit till stadiet där det känns hopplöst, då förstör jag för mig själv. De glädjeämnena i livet som jag har låter jag försvinna, jag ignorerar dem, intalar mig att jag inte vill/kan/orkar, och gör det hela ännu värre för mig själv. Jag orkar inte uppskatta alla människor som bryr sig, för allt känns meningslöst. Jag VET det, men vad fan ska jag göra åt det.

Och allt hänger ihop, kors och tvärs, om och om igen. Som en enda stor jävla karusell i helvetet. Blö.

Sitter i soffan o är moraliskt stöd när Daniel spelar tv-spel för tillfället. Ska försöka börja hota honom nu så att vi får städningen gjord nån gång, för i eftermiddag kommer nämnligen Jessan med sambo hit o ska fixas i håret, leka bil-tvspel och sen blir det filmkväll med massa popcorn! :)

Igår var för övrigt dagen då jag skulle få min dom för mina cellförändringar. Åkte till Östra, där specialisten inte ritkigt höll med den andra läkaren, så jag fick ännu en gång ligga o bli undersökt med mikroskåp i hela härligheten, samt knipsad för vävnadsprov både här o där. Jag HATAR att bli knipsad.

Men hur som helst så slapp jag iaf bli skuren i denna gång, och har jag riktig tur (yeah right, as if liksom... haha!) så går det tillbaka av sig självt o läker ut! :) Lite tur hade jag kanske iaf, jag hjälpte en gammal man i rullstol (oroväckande lik en sittande michelingubbe) uppför en backe utanför huvudentrén vid sjukhuset, och det lite mer positiva beskedet måste ju helt enkelt ha berott på mina goda gärning att dra 250kilo handikappad man tills jag nästan dog.

Karma is the shit!

ÄNTLIGEN är nitar och läder-modet på väg att försvinna i viss mån!!! :D Jag älskar det förvisso, men det är extremt tärande på psyket att inte kunna gå på stan eller titta i en enda onlinebutik utan att vilja ha precis ALLA skor (eller plagg rent generellt) man råkar se!!! :P (Och självklart inte kunna köpa det... Som vanligt)

Visst finns det en del plagg och skor som fortfarande faller mig i smaken (när finns det inte det?!?!), men inte alls lika mkt i de "vanliga" affärerna som man inte kan låta bli att se, alltså underlättar det en hel del.

Nu för tiden så finns det mest såna här...



FULA KILKLACKAR!!! Åhh vad jag hatar dem. Det riktigt kliar i fingrarna när jag ser ett par. Jag vill ta dom OCH BRÄNNA DEM PÅ BÅL!!!




Eller såna här...
 


MISSLYCKADE JÄVLA FÖRSÖK ATT HOTTA UPP TRÄSKOR! Alltså. Nä. Det går inte. INTE OKEJ.


O glöm för Guds skull inte...


DE VIDRIGA HAREMSBYXORNA!!! Som görs ännu mer motbjudande med diverse vämjeliga mönster.


Och självklart...


MAXIKLÄNNINGARNA!! Som jag förvisso inte hyser någon starkare motvilja emot rent estetiskt, men jag har ingen önskan att se gravid ut, vilket alla utan undantag gör, mer eller mindre. Och jag skulle aldrig heller ta på mig någon så blommigt eller färgglatt, och tar man bort det blommiga och/eller färgglada från maxiklänningarna så försvinner liksom grejen.

Hur som helst, stor hiss för det fula modet som gör mitt liv lättare!! :)

Nämnde jag förresten att jag har urinvägsinfektion och får äta andra piller varje dag nu istället för helvetesmedicinen? Jojomän, the good news just keep on coming!! :P

Hur som helst så fick jag gå o hämta ett litet rör fån labbet på vårdcentralen som jag skulle kissa i följande morgon, innan jag gick till läkaren. Alla vill åt mitt urin nu för tiden. Det måste va det som kallas flytande guld.

Nu försvann jag lite från mitt fokus, det jag tänkte säga var följande: Det där jädra kissröret är ju helt löjligt litet!!!
Hur är det meningen att jag ska kunna pricka ett litet hål som är mindre än 1 cm i diameter utan att kissa på mig själv samtidigt?

Jag beklagade mig lite för Daniel som inte alls såg detta som ett problem (surprise!).

"Men du får väl kissa i nåt annat o hälla över det i röret", tyckte han.

Som vadå?!?!? Jag ska kissa i ett decilitermått? Ett dricksglas? EN JÄVLA TILLBRINGARE?!?!
Jag föredrar att ha våra köksartiklar okissade, så även mina händer. Men va fan, vad doktorn säger det gör man, så nog fan lyckades jag pricka röret till slut.



Det äckliga lilla röret i egen hög person. Doktorns utlåtande var förresten "ja, vi får väl se till att pilla i dig lite penicillin då så kanske du blir normal igen". Det känns ju betryggande... Om ni vill ha en läkare som är otroligt flummig, disträ, pratar snabbt, inte ställer några frågor och gillar att skriva ut piller så kan jag rekommendera en, bara slå en signal. Nåde den pajasen om det inte blir bra nu, han verkar ju inte direkt bry sig...

Jag läser ALLTID mycket. Nu under min tid som arbetslös har det minst tredubblats, och jag går i intensiva vågor med vad jag läser.

De senaste månaderna har jag gått från fantasy till sliskiga romaner och är nu inne i en väldigt lång thriller/deckare- period. Det enda problemet är att jag alltid måste välja de allra värsta, mest bloddrypande eller psykologisk skrämmande böckerna i genren, och jag är så jäkla bra på att skrämma upp mig själv.

Det slutar alltid med att jag ligger i sängen sent på kvällen/natten med ena ögat i boken o andra på sovrumsdörren (just in case mördaren från boken skulle få för sig att komma o hälsa på), och JAG BARA MÅSTE läsa några sidor till, bara för att se om de får en ny ledtråd, eller om de klarar sig ur problemet eller... Ja, ni fattar.

När jag väl lyckas slita mig ifrån hemskheterna så ligger jag med ögonen hårt ihopknipta, tryckt som en andra hud mot Daniel (ofta en blöt hud, då min sötnos har en tendens att höja sin kroppstemperatur typ 20 grader på natten) ser till att alla tår och fingrar är innanför täcket, och att jag har minst en meter till godo till kanten på sängen på min sida.

För alla vet ju att bara man blundar, inte ligger vid sängkanten och har alla kroppsdelar under täcket så kan varken mördare, monster, våldtäcksmän, gravplundrare, psykopater eller andra oönskade gäster nå dig.
That's a fact.



Så hade jag sett ut om jag var en katt!

Väderguden måste ha drabbats av en av de där PMS-attackerna from hell.

I morse snöade det dasslock, sen regnade det, när jag var nere och promenerade i centrum var det stårlande solsken och så kvavt att man nästan drabbades av akut andnöd bara av att existera. Och nu..?
Jo, nu faller hagel stora som hasselnötter från skyn.

Utöver PMS-attacken måste guden också ha drabbats av en släng alzheimers eller gått och blivit tillfälligt dement, alltså ser jag det som min medborgeliga plikt att påpeka att det är MAJ nu, alltså INTE APRIL längre. Och det är emot reglerna att ta igen väder som man har glömt bort att ge när det skulle ha doserats ut.
Så ge mig fin sol igen.

Tack.



Haglen som var så stora att jag trodde det skulle bli hål i taket på bilen. Ta med i beräkningen att just detta hagel även har smält och krympt ihop en stund. :P

Jag blir så fascinerad av språk ibland, både modersmål och inlärda språk, att jag nästan (med betoning på nästan) skulle kunna tänka mig att gå tillbaka till högstadiets tyskalektioner.

Ta bara vad folk säger när de inte har kul som exempel.

- Tråkigt. Ja, det är väl det officiella ordet, om man kan uttrycka det så.
- Tradigt/Tradit. Så säger vissa av mina bekanskaper som är såna där wannabe-danskar, söderifrån alltså, men de menar precis samma sak.
- Träligt. Det skulle mycket väl mamma eller pappa kunna säga i de smålandska skogarna, och likaväl mena precis samma sak.

Jag kan sitta hur länge som helst och fundera på såna ord. De är väl inte direkt synonymer, utan mer olika varianter på samma ord, men synonymer är också en favoritsysselsättning under mina mer filosofiska dagar. Haha... Jag måste skaffa ett jobb! :P

Och ibland när jag har riktigt tråkigt/tradigt/träligt så plågar jag Daniel med att försöka få in vartenda småländskt fusk-slang jag kan komma på. Typ krasma, gnavvla, att råka (som i att hitta), dän, knö och penne. Jag blir glad... det blir inte han. :P