Dag
Kom inte på nån bättre rubrik, det har faktiskt bara varit en vanlig dag idag. gick upp tidigt, gick till gymet o va duktig, åt frukost o åkte till jobbet. Var fullt upp på salongen o jag var tvungen att göra en tråkigt permanent på en 90-årig tant. Nu sitter jag här o önskar att jag hade nåt att göra, eller nåt att komma hem till. Jag har fruktansvärt tråkigt.
Det är iaf skönt att det blir långhelg i helgen :) Jag jobbar förvisso till sju på torsdag kväll ,men sen blir det direkt ner till stan o fira valborg med Madde o daniel o co, Wieeehooo! o sen är det ledigt 1 maj o även ledig lördag, o då ska jag ta igen förlorad tid med madde, o kanske ligga o drömma om SRF... Fy fan va jag längtar!! Jag vill bara komma BORT! Önskar att jag hade kunnat åka utomlands. Jag viiiiiiiiiiiiiiiill... Blö.
Det är iaf skönt att det blir långhelg i helgen :) Jag jobbar förvisso till sju på torsdag kväll ,men sen blir det direkt ner till stan o fira valborg med Madde o daniel o co, Wieeehooo! o sen är det ledigt 1 maj o även ledig lördag, o då ska jag ta igen förlorad tid med madde, o kanske ligga o drömma om SRF... Fy fan va jag längtar!! Jag vill bara komma BORT! Önskar att jag hade kunnat åka utomlands. Jag viiiiiiiiiiiiiiiill... Blö.
Arbetsfunderingar
Jag jobbar ju som bekant på en frisörsalong. Av någon olycklig anledning råkar det vara en salong som klipper även barn. Eftersom alla föräldrar i majorna verkar vara mer eller mindre virriga och oplanerade så blir dessa klippningar ofta drop-in klippningar, och eftersom jag är den nya på salongen o har minst bokade stamkunbder på dagarna så blir det oftsat jag som får ta de flesta drop- in kunderna. Detta leder alltså till att jag, trots att jag ogillar det väldigt mkt, får ta ganska många barnklippningar.
Som de flesta vet så ogillar jag barn starkt. Man kan nog till och med sträcka sig så långt som att säga att jag helst inte ens vill se dem. Än mindre behöva ta i dom små odjuren.(Däremot har jag en chef som är gravid i sjunde månaden o blir helt lyrisk varenda gång en såndär skitunge kommer in på salongen)
Men trots detta så kan vissa va lite roliga ibland(oftast pojkar, tjejer är så mesiga). Som i fredags till exempel, jag skulle klippa en pojke på 9 år vid namn Isak. Han kom in med långt hår nedanför axlarna, o mamman hade bestämt att nu skulle han få en frisör igen. Vi kom överens om att klippa bort en hel del, men ändå ha det som en längre frisyr. Så jag börjar klippa o sitter o snackar strunt med den lilla vargen o när jag har klippt nacken (typ bara fått av den värsta längden) så tar jag fram spegeln o frågar om han tycker att den längden är ok. "Ja, det blir jättebra" svarar barnet glatt, skakar på sitt blöta huvud o hoppar av stolen, varpå jag på ett lättförståeligt sätt snabbt försöker förklara att vi faktiskt inte va klara. Egentligen ville jag bara skrika "SITT KVAR UNGJÄVEL ANNARS KLIPPER JAG DIG I ÖRAT!" men det gjorde jag ju såklart inte.
Till slut fick jag upp honom i stolen igen, o satt o tjatade lite till... Jag frågade, i brist på annat att prata om, "ska det bli skönt att få bort lite hår nu då? Så du slipper borsta det så mkt?" Barnet i fråga skiner upp i hela ansiktet o svarar högt o ljudligt " Jaaaa, för ibland när jag har sovit o sen vaknar. Då känns det som att jag har snorkråkor i håret!!" Det uttrycket var ju ärligt talat ganska nyskapande, det ska erkännas.
Ett annat barn blev väldigt intresserad av imn outfit en dag. "Varför har du handbojor på dig fööööööööör??" Mitt svar blev då inte, som man hade kunnar vänta sig, "FÖR ATT JAG SKA KUNNA BOJA FAST SMÅ ÖCKLIGA BARN SOM DIG I STOLEN SÅ DE SITTER STILLA; MOHAHAHA!" utan ett artigt "För att jag gillar dem".
Dessutom så har jag skaffat mig en gymkompis nu, en äldre kvinna som alltid tränar samma tid o byter om vid samma bänk som jag. :P Vi brukar diskutera sportbehåar och hur efffektiva (läs jobbiga) de nya träningsmaskinerna är. Haha!
Som de flesta vet så ogillar jag barn starkt. Man kan nog till och med sträcka sig så långt som att säga att jag helst inte ens vill se dem. Än mindre behöva ta i dom små odjuren.(Däremot har jag en chef som är gravid i sjunde månaden o blir helt lyrisk varenda gång en såndär skitunge kommer in på salongen)
Men trots detta så kan vissa va lite roliga ibland(oftast pojkar, tjejer är så mesiga). Som i fredags till exempel, jag skulle klippa en pojke på 9 år vid namn Isak. Han kom in med långt hår nedanför axlarna, o mamman hade bestämt att nu skulle han få en frisör igen. Vi kom överens om att klippa bort en hel del, men ändå ha det som en längre frisyr. Så jag börjar klippa o sitter o snackar strunt med den lilla vargen o när jag har klippt nacken (typ bara fått av den värsta längden) så tar jag fram spegeln o frågar om han tycker att den längden är ok. "Ja, det blir jättebra" svarar barnet glatt, skakar på sitt blöta huvud o hoppar av stolen, varpå jag på ett lättförståeligt sätt snabbt försöker förklara att vi faktiskt inte va klara. Egentligen ville jag bara skrika "SITT KVAR UNGJÄVEL ANNARS KLIPPER JAG DIG I ÖRAT!" men det gjorde jag ju såklart inte.
Till slut fick jag upp honom i stolen igen, o satt o tjatade lite till... Jag frågade, i brist på annat att prata om, "ska det bli skönt att få bort lite hår nu då? Så du slipper borsta det så mkt?" Barnet i fråga skiner upp i hela ansiktet o svarar högt o ljudligt " Jaaaa, för ibland när jag har sovit o sen vaknar. Då känns det som att jag har snorkråkor i håret!!" Det uttrycket var ju ärligt talat ganska nyskapande, det ska erkännas.
Ett annat barn blev väldigt intresserad av imn outfit en dag. "Varför har du handbojor på dig fööööööööör??" Mitt svar blev då inte, som man hade kunnar vänta sig, "FÖR ATT JAG SKA KUNNA BOJA FAST SMÅ ÖCKLIGA BARN SOM DIG I STOLEN SÅ DE SITTER STILLA; MOHAHAHA!" utan ett artigt "För att jag gillar dem".
Dessutom så har jag skaffat mig en gymkompis nu, en äldre kvinna som alltid tränar samma tid o byter om vid samma bänk som jag. :P Vi brukar diskutera sportbehåar och hur efffektiva (läs jobbiga) de nya träningsmaskinerna är. Haha!
Sorg
Jag är förvisso en stark människa, men jag tycker sorg är fruktansvärt jobbig. Inte min egen sorg dock, utan andras sorg. När jag drabbas av sorg så visst, det kan kännas både övermäktigt, kvävande, oförtåeiligt och totalt tillintetgörande, men jag vet ändå innerst inne att jag kommer klara det. Oavsett om jag vill det eller inte så kommer det bli bättre, jag kommer bli ännu starkare o jag kommer att komma igen.
Men när sorg drabbar nån annan som jag äskarl så drabbas jag fem gånger värre.
Det enda jag kan tänka på är om de klarar sig. Gråter de? Känner de det som att liver är över? Har dom nån som kan trösta dem? Och, värsta av allt, tänk om de känner det som att det inte är värt att leva mer? Tänk om de blir självdestruktiva?
Jag vill hela tiden va i deras omedelbara närhet, så att jag vet att de kan få tröst o stöd, o se till att de inte gör nåt dumt. Det värsta är om det inte är en gemensam sorg, för då blir det genast ett emotionellt avstånd mellan personerna, eftersom den ena känner något som den andra inte är kapabel att känna i den stiuationen. Inte pga att någon skulle va mer eller mindre känslig än den andra, utan pga att även om en sorglig händelse, te x att någon dött, alltid är sorglig, så är det inte något man påverkas av i sitt dagliga liv om man inte kände personen som dog.
I en sådan situation känner jag medlidande för t ex personens familj osv, men det jag känner sorg för är egenltigen inte att en person har mist sitt liv, utan för att någon som står mig så nära har det så svårt. Att någon som jag vill ska va lycklig inte är det, o det finns ingenting jag kan göra åt det.
Jag grät hysteriskt i minst en timme när jag fick reda på att min systers kanin hade dött. Och visst höll jag av den lilla krabaten, o jag kommer sakna henne o minnas henne alltid, men det jag grät mest för var att jag visste hur ont det gjorde i min systers hjärta. Jag ville bara ha det ogjort, jag skulle gjort vad som helst för att få det ogjort, för att få allt att bli bra igen. För att slippa känna mig maktlös o på nåt sätt utanför, i och med att man fullt ut inte delar någons sorg.
O är det inte lite sorlgigt i sig, att allting till slut ska leda till ett själviskt motiv?
-Jag vill inte att någon jag älskar ska må dåligt, för då mår jag också dåligt.
Är det så med allt eller råkar jag va en ovanligt egotrippad människa?
Jag hoppas verkligen inte att det är så, för det skulle va deprimerande att inse att jag inte förtjänade de fina människorna som finns i min närhet. Jag vill göra det, jag försöker faktiskt medvetet förtjäna att bli älskad, för att inte utvecklas till någon som tar saker o ting för givet.
Jag avskyr sorg i alla dess former, o jag hoppas inte jag har gjort nånting fel nu... För ja, det fanns en riktig anledning till att jag började tänka på det här, som vanligt.
Men när sorg drabbar nån annan som jag äskarl så drabbas jag fem gånger värre.
Det enda jag kan tänka på är om de klarar sig. Gråter de? Känner de det som att liver är över? Har dom nån som kan trösta dem? Och, värsta av allt, tänk om de känner det som att det inte är värt att leva mer? Tänk om de blir självdestruktiva?
Jag vill hela tiden va i deras omedelbara närhet, så att jag vet att de kan få tröst o stöd, o se till att de inte gör nåt dumt. Det värsta är om det inte är en gemensam sorg, för då blir det genast ett emotionellt avstånd mellan personerna, eftersom den ena känner något som den andra inte är kapabel att känna i den stiuationen. Inte pga att någon skulle va mer eller mindre känslig än den andra, utan pga att även om en sorglig händelse, te x att någon dött, alltid är sorglig, så är det inte något man påverkas av i sitt dagliga liv om man inte kände personen som dog.
I en sådan situation känner jag medlidande för t ex personens familj osv, men det jag känner sorg för är egenltigen inte att en person har mist sitt liv, utan för att någon som står mig så nära har det så svårt. Att någon som jag vill ska va lycklig inte är det, o det finns ingenting jag kan göra åt det.
Jag grät hysteriskt i minst en timme när jag fick reda på att min systers kanin hade dött. Och visst höll jag av den lilla krabaten, o jag kommer sakna henne o minnas henne alltid, men det jag grät mest för var att jag visste hur ont det gjorde i min systers hjärta. Jag ville bara ha det ogjort, jag skulle gjort vad som helst för att få det ogjort, för att få allt att bli bra igen. För att slippa känna mig maktlös o på nåt sätt utanför, i och med att man fullt ut inte delar någons sorg.
O är det inte lite sorlgigt i sig, att allting till slut ska leda till ett själviskt motiv?
-Jag vill inte att någon jag älskar ska må dåligt, för då mår jag också dåligt.
Är det så med allt eller råkar jag va en ovanligt egotrippad människa?
Jag hoppas verkligen inte att det är så, för det skulle va deprimerande att inse att jag inte förtjänade de fina människorna som finns i min närhet. Jag vill göra det, jag försöker faktiskt medvetet förtjäna att bli älskad, för att inte utvecklas till någon som tar saker o ting för givet.
Jag avskyr sorg i alla dess former, o jag hoppas inte jag har gjort nånting fel nu... För ja, det fanns en riktig anledning till att jag började tänka på det här, som vanligt.
"Ledig" dag
Ja, idag var min lediga dag. Dock så har jag inte känt mig så ledig, pga av de anledningar jag gav igår. Hur som helst så har jag lyckats hota till mig ett nytt 100-kort (jävla skitkort som inte funkar!!), köpt födelsedagspresenter till mig själv o lite annat smått o gott :) Fixade en tatueringstid efter SRF också, gött som fan! Nu vill jag bara ha några tusen till så att jag kan fixa min högra skuldra också. Jag ogillar starkt att gå omkring o känna mig ofärdig, o mina högra stjärnor stör mig nåt kolossalt. Jag vet inte om det ser så illa ut i verkligheten som i min hjärna, men ändå!! Man tänker så dåligt när man gör sin första tatuering o inte planerar att göra fler. :P haha! Efter den så kan jag nog va nöjd för ett tag... tror jag.
Jag har även lyckats städa o motionera idag, så jag känner mig ganska lyckad. Nu hoppas jag bara att Daniel slipper jobba över så att han kommer hit snart. wiiee!
Egentligen borde jag sortera mina lådor o garderoben också. eller... det tyckte iaf mamma. hehe... Jag har ganska mkt grejer... Fast jag undrar om jag vekrligen har så mkt mer än alla andra? Senast i lördags fick jag höra av Emma (eller var det sara..?) "Varför känner man alltid att man har så fula o tråkiga kläder när man träffar Sanna?" "För att jag lever över mina tillgångar" svarade jag glatt. Vilket jag helt ärligt gör. :P Jag vet inte hur jag alltid lyckas. Det bara blir. Förr eller senare så står de där skorna i min garderob, helt utan att jag planerade det!!
Jag har även lyckats städa o motionera idag, så jag känner mig ganska lyckad. Nu hoppas jag bara att Daniel slipper jobba över så att han kommer hit snart. wiiee!
Egentligen borde jag sortera mina lådor o garderoben också. eller... det tyckte iaf mamma. hehe... Jag har ganska mkt grejer... Fast jag undrar om jag vekrligen har så mkt mer än alla andra? Senast i lördags fick jag höra av Emma (eller var det sara..?) "Varför känner man alltid att man har så fula o tråkiga kläder när man träffar Sanna?" "För att jag lever över mina tillgångar" svarade jag glatt. Vilket jag helt ärligt gör. :P Jag vet inte hur jag alltid lyckas. Det bara blir. Förr eller senare så står de där skorna i min garderob, helt utan att jag planerade det!!
Time Flies...
Jag trodde väl aldrig att den dagen skulle komma då jag lät som min mamma. Men igår hände det, hör o häpna!!
tror ni det fungerar så? Tänk om jag kommer spendera hela dagarna med att äta mitt första mål när jag är över 50. eller att det kommer kännas som att man får göra allt skitfort för att hinna med? Jaja, det återstår att se.
| 2009-04-20 | 20:17:33 | Minx | Foxy | 44 dagar kvar... | ||||
| 2009-04-20 | 20:17:46 | Foxy | Minx | jaaa, det är inte långt | ||||
| 2009-04-20 | 20:18:03 | Minx | Foxy | n | ||||
| 2009-04-20 | 20:18:04 | Minx | Foxy | ä | ||||
| 2009-04-20 | 20:18:29 | Minx | Foxy | 6 o en halv vecka | ||||
| 2009-04-20 | 20:18:32 | Minx | Foxy | typ | ||||
| 2009-04-20 | 20:18:56 | Foxy | Minx | shit, tiden går så fort | ||||
| 2009-04-20 | 20:19:11 | Minx | Foxy | jag vet | ||||
| 2009-04-20 | 20:19:22 | Minx | Foxy | det är så läskigt, typ när kunder frågar om man är ny på salongen eller så | ||||
| 2009-04-20 | 20:19:36 | Minx | Foxy | så börjar jag alltid med "ja, jag började för inte alls så länge sen" | ||||
| 2009-04-20 | 20:19:44 | Minx | Foxy | men så kommer jag på att jag har typ vart där i tre månader snar | ||||
| 2009-04-20 | 20:19:46 | Foxy | Minx | haha! men du har varit där ett tag | ||||
| 2009-04-20 | 20:20:12 | Minx | Foxy | helt sjukt | ||||
| 2009-04-20 | 20:20:25 | Foxy | Minx | som fan ju | ||||
| 2009-04-20 | 20:20:36 | Minx | Foxy | gud va gamla vi låter | ||||
| 2009-04-20 | 20:20:46 | Foxy | Minx | jag hatar låta gammal | ||||
| 2009-04-20 | 20:21:03 | Minx | Foxy | om det fortsätter i den här farten så kommer jag inte ens hinna äta frukost innan dagen är över när jag är 50!!:P | ||||
| 2009-04-20 | 20:21:07 | Minx | Foxy | haha | ||||
| 2009-04-20 | 20:21:27 | Foxy | Minx | lol |
tror ni det fungerar så? Tänk om jag kommer spendera hela dagarna med att äta mitt första mål när jag är över 50. eller att det kommer kännas som att man får göra allt skitfort för att hinna med? Jaja, det återstår att se.
Suck
Jag fick reda på idag att vår reklam som vi har gjort (jag var tvungen att va med på bild som ska skickas ut till 5000 jävla pers, GAH!!) ska komma ut på valborgsmässoafton, därmed blir det ingen halvdag för oss den dagen, utan vi får snällt jobba till sju på kvällen som vilken annan torsdag som helst. jippi yey! O eftersom jag även är nyanställd o inte har speciellt många semesterdagar o ta ut, o min chef går på mammaledighet samma vecka som jag ska till SRF (o den innan nämnda reklamsatsningen) så kommer jag även behöva jobba sex dagar i veckan för att ta igen förlorade dagar. Det känns sådär bra att behöva slita ihjäl sig för en ynka tusenlapp extra, men va fan, jag behöver ju allt jag kan få...
Det känns så jävla hopplöst ibland, jag känner mig som en jävla parasit som bara lånar pengar o lever på andra (läs Daniel). Och jag börjar bli trött på att aldrig känna att jag har råd att göra nåt. Det känns som att jag alltid blir påhänget som egentligen inte vill. Speciellt med Daniel, i o med att han tjänar bra (eller normalt iaf) så kan han åka iväg o göra saker, o vill ofta att jag ska följa med, varpå min inbyggda miniräknare i huvudet genast börjar surra. O självklart slutar det antingen med att vi inte gör nåt, eller att han får betala o jag får dåligt samvete. Dessutom så blir jag så svartsjuk!! O då känner jag mig jävligt småsint till på köpet. Som idag till exempel; Jag jobbade till klockan sex. Daniel är nånstans på en kitesurfing kurs (som inte va helt gratis... o varöfr kan han inte välja nån ofarlig hobby på tal om ingenting?? Antingen ska han åka omkring på nåt med alldeles för många hästkrafter o får få hjul, eller så ska han leka med en föruxen j'vla drake på vatten!!). Jag sitter alltså hemma o längtar efter honom medans han har kul. Det är inte så att jag inte unnar honom det, inte alls. Jag tycker det är skitkul för honom om han hitta rnåt han gillar, men jag vill OCKSÅ!! JAg vill kunna åka nånstans o göra nåt kul utan att få dåligt samvete ffs!!!
Jaja, färdigklagat för idag. Imorn är jag iaf ledig (jag har ännu inte nått in period där jag ska bli en jobb-zombie o sedan dö) . Jag tänkte ta det lite lugnt. Jag menar, jag ska ju bara städa, träna, åka in till stan o klaga på ett icke-fungerande 100-kort, lämna in saxen på slipning, lämna grejer till en kompis, handla mat, baka, kanske kolla efter en födelsedagspresent till mig själv från min syster (ok, jag erkänner, just den delen är inte så jobbig), laga mat o försöka va hemma i tid så att den sagda maten är varm när Daniel kommer hit från jobbet. Jag skämmer bort honom, jag vet.:P
O nu är dagens mat klar, så jag ska nog se till att äta upp den innan den kallnar!
Det känns så jävla hopplöst ibland, jag känner mig som en jävla parasit som bara lånar pengar o lever på andra (läs Daniel). Och jag börjar bli trött på att aldrig känna att jag har råd att göra nåt. Det känns som att jag alltid blir påhänget som egentligen inte vill. Speciellt med Daniel, i o med att han tjänar bra (eller normalt iaf) så kan han åka iväg o göra saker, o vill ofta att jag ska följa med, varpå min inbyggda miniräknare i huvudet genast börjar surra. O självklart slutar det antingen med att vi inte gör nåt, eller att han får betala o jag får dåligt samvete. Dessutom så blir jag så svartsjuk!! O då känner jag mig jävligt småsint till på köpet. Som idag till exempel; Jag jobbade till klockan sex. Daniel är nånstans på en kitesurfing kurs (som inte va helt gratis... o varöfr kan han inte välja nån ofarlig hobby på tal om ingenting?? Antingen ska han åka omkring på nåt med alldeles för många hästkrafter o får få hjul, eller så ska han leka med en föruxen j'vla drake på vatten!!). Jag sitter alltså hemma o längtar efter honom medans han har kul. Det är inte så att jag inte unnar honom det, inte alls. Jag tycker det är skitkul för honom om han hitta rnåt han gillar, men jag vill OCKSÅ!! JAg vill kunna åka nånstans o göra nåt kul utan att få dåligt samvete ffs!!!
Jaja, färdigklagat för idag. Imorn är jag iaf ledig (jag har ännu inte nått in period där jag ska bli en jobb-zombie o sedan dö) . Jag tänkte ta det lite lugnt. Jag menar, jag ska ju bara städa, träna, åka in till stan o klaga på ett icke-fungerande 100-kort, lämna in saxen på slipning, lämna grejer till en kompis, handla mat, baka, kanske kolla efter en födelsedagspresent till mig själv från min syster (ok, jag erkänner, just den delen är inte så jobbig), laga mat o försöka va hemma i tid så att den sagda maten är varm när Daniel kommer hit från jobbet. Jag skämmer bort honom, jag vet.:P
O nu är dagens mat klar, så jag ska nog se till att äta upp den innan den kallnar!
