minxx

Ja, hör och häpna, JAG SOV FAKTISKT I NATT! Första natten ensam hemma efter drygt 1,5 års samboskap, haha!

Det var konstigt att lägenheten var så tom och tyst, mysighetsfaktorn försvann självklart totalt, men jag sov. Pris ske alla gudar för det. Jag vaknade förvisso något förvirrad på fel sida av sängen med en kudde i famnen, men efter en god natts sömn kunde jag hantera det. :P

Det är skumt det där, jag flyttar mig sällan så mycket i sömnen, men jag maskar uppenbarligen väldigt målmedvetet omkring mot mitt mål. Är det varmt maskar jag iväg till min ände av sängen (men ser alltid till att ha iaf minst en tå eller nåt som ligger på/trycker mot/ läggs över/ Daniel, annars känns det ensamt och tråkigt) och är det kallt så maskar jag mig så sakteliga intill Daniel tills vi tillslut sammanlagt bara utnyttjar den ena halvan av hans madrass.

Jag måste nog säga att dom kalla nätterna är bäst. Det finns inget bättre än att vakna helt inlindad i varma armar o ben o pussa på världens bästa pojkvän.

Nu ska jag gå omkring och sakna honom en stund, sen ska jag sova. Idag var det löning (HALLELUJA!! En löns som jag faktiskt kan LEVA på!!!! :D:D:D ), imorn är det torsdag, och då är det nästan helg.

Idag kom jag hem från jobbet och det var... TOMT!!

Ingen som har stökat till, ingen som kommer springandes o vill kramas, ingen som går omkring o retas eller är ivägen, ingen som tittar på mig med världens finaste puppy-eyes så att hela jag smälter, ingen som sitter o trummar o datarummet som man kan hoppa in o skrämma.
Min Daniel åkte nämligen iväg på ett par dagars motorcykelsemester med en kompis i morse.

VAD SKA JAG GÖRA!?!? Jag har varit hemma i en o en halv timme, och efter en liten promenad, en tur med skräpet och lite koll runt på internet så är jag liksom... Ja, färdig.

Jag tror alltid att det ska bli lite "skönt" med en stunds andrum och att bara vara ensam, men jag inser nästan direkt att hur mycket jag än känner för att slå på Daniel ibland (eller bara skrika rakt ut och jaga honom, när han är på sitt allra jäkligaste humör) , så saknar jag honom direkt. Jag har till o med saknat honom extra mycket under dagen på jobbet, bara för att jag visste att han inte skulle vara hemma när jag kom hem från jobbet, och inte heller skulle jag få krama på honom under natten. Kan satsa en slant på att jag inte kommer kunna sova i natt...

Jag är en mes. MEEEEEEEEEEEEEEES!
BIG TIME!



Kom hem igen min sötnöt!!!

Jag är glad!!

Man kan ju tro att man iaf blir liiiiite deprimerad av att arbeta igenom hela sommaren, men jag är glad. Så jäkla glad att få göra något, få lite inspiration, skratta och prata med folk, känna mig behövd och kunna njuta ordentligt av den lediga tiden jag har. Jag är piggare, hjärtat känns lättare, jag pussar ännu mer på Daniel och är glad över allt jag har.

Förra helgen var underbar, och denna helgen går inte heller av för hackor. Fredagsmys avbyttes av en heldag med systra mi, då vi lyckades baka, skratta så vi grät, shoppa på rean och svettas ihjäl litegrann. Wunderbar!

Här får ni även en fin bild på mina och Daniels arbetsskor, då alla som ser dem uppenbarligen finner dem extremt underhållade. Stor och liten så att säga. Daniel påstår att jag av misstag måste ha fått barnskor, jag menar att det är han som har mastodontfötter.


Minifot och storfot.



Ps. Ja, helt glad är jag ju inte förvisso. Självklart måste mer saker strula med mitt gamla hobb så att jag aldrig kan släppa det helt och gå vidare. Jag tror aldrig att jag har varit såhär arg och frustrerad innan. Men jag försöker att inte låta det förstöra allt, om inte annat så hoppas jag banne mig att det där med karma verkligen fungerar... Fuck you right back liksom. Hoppas jag.

Jag har ett problem. Sen jag började jobba så har min kropp envist vägrar samarbeta när jag vill sova. Jag har klarat mig bra hittils, men nu när jag jobbar femte veckan börjar jag känna av det.

Jag har försökt allt. Att träna, att inte träna, att tillåta mig att sova på eftermiddagen, att åka in till stan o mysa, att promenera, att läsa länge, att försöka sova direkt, varma avslappnande bad innan sänggående... ALLT! Ändå får jag aldrig mer än max 4,5-6 timmar sömn varje natt. Det kanske funkar för vissa, men jag tillhör inte den unika skaran. Jag behöver mina7-8 timmar varje natt, annars blir jag zombiefierad.

I natt sov jag 4 timmar. Jag var helt slut på jobbet, och när jag väl kom hem var jag så trött att jag knappt ens orkade prata. Sedan dess har jag gjort allt i min makt för att inte somna, i ett fåfängt försök att kunna somna innan klockan elva och få sova en hel natt. Jag har gått omkring i lägenheten. Orkade inte gå länge. Inte en chans att jag skulle orka gå ut heller. Jag har läst sittandes på en köksstol, jag har plockat ur diskmaskinen, plockat i ordning badrummet, organiserat matlådorna, suttit på balkongen och när jag var tvungen att sitta ner inomhus för att vila så satte jag mig mitt på golvet i vardagsrummet för att vila lite.

Men sömnen är en lurig jäkel. Till slut så satt jag på golvet i vardagsrummet, men hade på något sätt maskad mig närmare väggen, så jag somnade lutad mot soffkanten sittandes på golvet... FAIL!

Vaknadade med dreggel på hela kinden ut en hemsk dröm där jag köpte Brittans senaste skiva i en butik i Nordstan. VE OCH FASA!!!! Inte konstigt att min kropp vägrar somna när det utsätts för sådant i sömnen.

Igår eftermiddag, precis innan jag gick från jobbet, sa jag till en arbetskamrat "Fan, jag hoppas inte att det tänker fortsätta regna, jag vill inte köra över 20 mil i regn!!".

Well, de goda nyheterna är att jag slapp köra 20 mil i regn.
De dåliga nyheterna är att jag fick köra iaf drygt 10 mil i ösregn istället.

Nåja, man kan inte få allt. Hur som helst så hade jag o Madde en hur bra kväll som helst när jag väl kom fram, och nu har jag haft en mega-super-jävla-bra dag till! :D

Med Madde kom jag fram till att jag älskar lata fredagskvällar då man kan se roliga klipp på youtube och skratta tills man gråter, eller åka och spontanshoppa på Eko. Helt underbart!

Idag när vi åkte ut till Täringstorp så kom jag fram till att det gör mig lycklig att se mina två absoluta favoritpojkar (Daniel och pappa) stå sida vid sida och arbeta, vara glada och komma bra överens. Jag blev nästan lite nördigt rörd och fick en spontan lust att flyga upp för byggställningen och krama om båda två. Den lusten undertrycktes dock snabbt när jag insåg att byggställningen gick ända upp till ladugårdstaket och det är HÖGT. :P Haha! Men den nya panelen blir finfin! :)

Har även hälsat på lilla farmor, agerat frisör, bakat paj, förberett mat och varit en sväng i Nässjö. Fullt upp! :)

Nu hägrar en tacomiddag med familjen samt besök från Tyskland, sen filmkväll. Imorn blir det en hemskt efterlängtad play-date med min Frida och sen en sväng för att hälsa på hästar och Lena!! :D Det är en bra helg som kommer bli ännu bättre. Just nu är jag glad!! :D


Som avslutning bjuder jag på världens bästa video som sammanfattar allt vad jag älskar och hatar med ponnyer, och förklarar klart och tydligt varför jag snabbt valde bort dem för att istället rida häst. :P Haha!!

Enjoy!

Klicka---> http://www.youtube.com/watch?v=aUaP0t5IUnM

Idag struntade jag i massa saker.

Jag struntade i att jag borde ha lagat middag.
Jag struntade i att jag fortfarande är förkyld.
Jag struntade i att jag hade ont i huvudet.
Jag struntade i att pengarna på kontot börjar tryta.
Jag struntade i att jag skulle ha varit duktig och börjat packa inför helgens Smålandsresa.

För idag åkte jag in till stan och åt glass i solen med bästaste Emma och Sara.
Älska sommaren!

Jag skulle kunna säga att det värsta med ingreppet igår är att jag får gå med tanttrosor o tantbindor i tre veckor.

Eller så skulle jag kunna säga att det värsta är att varje gång jag kissar nu så känns det som att urinvägsinfektion-sveda bara är ett skämt.

Jag skulle också kunna påstå att det värsta var att ha fått tandläkarbedövning på ställen jag aldrig ens har sett själv.

Eller möjligtvis att det värsta var att faktiskt komma till insikt om att "Herrejävlar jag kan få cancer, PÅ RIKTIGT!!"

Men nej, inget av det var det värsta. Det absolut värsa var när jag och Daniel sitter och pratar med sköterskan innan ingreppet, och hon lugnt säger:

"Ja, och så gick du ju på en extra undersökning hos Cecilia när du var gravid."

Jag kunde bokstavligen KÄNNA hur färgen försvann från mitt ansikte och hur hela världen börjar hoppa o dansa cha-cha framför ögonen på mig. Antagligen kände Daniel (stackaren, haha!!) likadant.

"Vv-v-v-vv-VAAAAAA?!?!?!", var det enda jag till slut fick fram.

Varpå sköterskan tittade på sina papper igen och insåg att nej, jag var ju inte gravid.
Om sköterskan och läkaren inte hade varit så fruktansvärt trevliga och snälla i övrigt så hade jag övervägt att stämma dem för mordförsök. Herrejävlar, så rädd har jag inte varit på länge!




Ungefär sådär kan jag tänka mig att jag såg ut. AAAAAHHHH!

Daniel: "Men, du klipper med höger hand!"
Jag: "Jaaa?"
Daniel: "Du är ju vänsterhänt!!"
Jag: "Jag skriver med vänster, håller innebandyklubban som en vänsterhänt men klipper med höger, håller badmintonrack med höger. Jag varierar mig."
Daniel: "Mmm, och slåss gör du med båda!!"

AOOUCH! :P Men man måste ju erkänna att killen har en poäng. Hahaha!!

Jag lever!! Jag är en livmodertapps-spets fattigare, men jag lever!! :P
Tror dock inte alls på att det va en lugnande tablett jag fick innan ingreppet, jag tror det va sömnmedel mastodontelefanter. Ingreppet var över runt klockan tio i morse, och jag är fortfarande totalt utslagen.
Har inte ens orkat äta upp chokladen som Daniel gick o köpte till mig, o då är det illa! Haha...
Jag har iaf sällskap i sängen, Bubblan o jag lever i lättja idag, myyyys! :)


En fjäskig, gosig Bubbla. :)

Igår fick vi hem en liten Bubbla, vi ska vara kattvakter fram till tisdag kväll, vilket i vanliga fall bara är roligt.
Idag bestämde sig dock Bubblan för att vår köksstol var alldeles för hel och fin, och passade på att dra i en klo ner rejält i fuskskinnet när hon sträckte på sig. Och det lyckades hon med trots att jag hade preparerat stolen med två filtar och en tjock ludd, just för att förhindra detta.

Det va inget "vässa klorna" krafs (det har hon vår dörrmatta till :P), och innerst inne tror jag knappast att hon ville ha sönder vår stol, men jag kan dock påstå att Bubblan har haft tillfällen så hon har varit mer populär än just nu. Haha!

Nu är hon förvisad från resten av stolarna med hjälp av kartonger,  och den redan terroriserade stolen är ännu mer preparerad med lager av grejer som jag hoppas ska skydda den.

Skickar upp ett par bilder på när Bubblan är söt och rolig nu, för att övertyga mig om att hon trots allt inte är en ond katt. :P Haha!


Bubblan hade väldigt roligt bakom baren igår kväll, samtidigt som jag oroar ihjäl mig för att nåt ska välta över henne eller att hon ska bli fångad längst in. :P



Tunneln i kombination med en tumstock är helt klart den populäraste leksaken. :)

Jöpp, imorn är dagen D. Det är då lägger jag mig under kniven, högst ofrivilligt.
Det är dagen då jag ska cuttas.

Det är nämligen så, ifall jag har glömt att nämna det, att de cellförändringarna som läkaren i Mölnlycke trodde var måttliga/starka, och som specialisten på Östra trodde va svaga/måttliga visade sig vara nästan enbart starka. Jag har alltså mer eller mindre inget val, en del av min livmodertapp ska bort om jag inte ska leva med risken att få livmoderhalscancer, vilket kan tyckas verkar hyfsat onödigt. Tjohooo! Man måste ju bara älska när läkarnas buskap är så enhetliga också...

Hur som helst, Daniel är ledig och ska följa med mig, jag har ledigt från jobbet och får alltså lite av en långhelg. Man får väl se det positivt. Och på grund av att efterföljderna kunde bli "relativt kraftiga blödningar" i 3 veckors tid så har jag även fått tillfälle att köpa rejäla tant-trosor med tillhörande rejäla tantbindor. Hmm... Ja, som sagt, positivt va det. Kul.

Förresten så har jag hittat roten till allt det onda nu. Den 15 juni 1987 var en måndag- jag är ett måndagsexemplar!! Inte konstigt att jag blev som jag blev när jag föddes in till världen med de förutsättningarna... :P

Ibland är min pojkvän lurig. Han är ganska lat ibland, och gillar att driva med det för att han vet att det gör mig arg, vilket i sin tur ger honom en chans att skjuta upp vad det nu är han tycker är tråkigt eftersom jag börjar jaga honom som en galning i lägenheten.

Hur som helst. I förrgår hade vi tvätt att vika. Den rena tvätten låg i sängen, alltså var vi tvungna att göra det innan vi gick och la oss.

Min sluga lilla latmask till pojkvän sätter sig o börjar snällt vika kläder.

Jag: Men!! Nu puttade du ju ner mina kläder, din elaking!
Daniel (med sin allra mest oskyldiga min): Mmmm, det var dåligt gjort av mig. Vill du att jag ska gå?

Hah! Den gubben gick inte! Han fick vackert sitta kvar o vika tvätt. Men försöka duger väl, eller? Haha!!

Idag var jag och handlade lite livsnödvändiga grejer innan jag åkte hem till lägenheten. Typ Pepsi, popcorn o mjölk. Sånt där man inte klarar sig utan ni vet. :P

När jag räckte fram pengarna till kassörskan så såg jag att hon reagerade lite konstigt och sedan sneglade fundersamt på mig. Va min pengar så skrynkliga?, tänkte jag, de hade trots allt knölats ner i en ficka lite snabbt sådär.

Efter en stunds intentivt tänkande kom jag dock på en annan sak. Jag är inte helt säker, men kassörskans konstiga sneglande kan möjligtvis kanske litegrann ha nånting att göra med att jag hade "DÖDA!" skrivet stort och i rött tusch på min hand som jag räckte fram pengarna med...



Lite störande meddelande att ha på handen kanske, nu när jag tänker närmare på det. :P Men nej, jag har inte gått över till den mörka sidan och tagit upp mord som en fritidssysselsättning.
Meddelandet hade sin naturliga förklaring i att jag på jobbet nästan glömde att "döda" flaggan när jag skulle göra  det (flaggan=lappen på pallen, kollits identitet om man så vill) och helt enkelt var tvungen att påminna mig själv.

Jaja, i bästa fall har jag kanske lyckats göra hennes dag lite mer spännande, i värsta fall får jag fredagsmysa med en misstänksam polis som har fått ett anonymt tips. Haha!!

Idag när jag åkte hem från jobbet blev det helt plötsligt kö. MYCKET kö. Det va kö redan vid Backaplan och jag höll på att dö av dampighet i bilen.

Köööra. Oj, nej! Nu då? Jaaaaaa!! Ooooooeeehhhnej. Friiiikopplar. Ruuuuuulla. STOP!!! Lalalala, åååååååka. Ruuuuuullaaaaaa..... Ooooh, växla upp!! Ahhh, iiiihhh, nej! STOP. Jaha.

GALEN! Det gör mig GAAALEN!

Efter en massa kilometer där det gick omväxlande 1km/h upp till ca 45-50km/h kom jag äntligen fram till där olyckan hade varit. I höjd med LISE-JÄVLA-BERG!!! Hur jävla långt bort är inte det då!?! Helt sjukt.
Jag tycker att om folk prompt måste krocka med varandra just då jag åker hem från jobbet så kan de banne mig krocka på någon annan väg. Jävligt taskigt av dem att förstöra för andra sådär.
Låt bli att krocka på min väg i fortsättningen, tack.

Jag har i några dagar tänkt skriva ett inlägg om hur bra jag mår. Om hur underbart det känns att ha ett jobb att gå till på morgonen utan att ha ångest eller känna sig gråtfärdig på vägen dit. Hur mycket piggare och gladare jag är, hur mycket mer jag uppskattar helgerna, hur mycket jag älskar att kunna ha friheten att åka hem från jobbet och känna att jag har förtjänat mitt uppehälle. Att ha arbetskamrater som är trevliga, som man kan prata, skratta och jävlas med under dagen. Att ha en uppgift, att känna att man gör något.

Dock är jag just nu i totalt förkylningskoma just nu, så något mer sprudlande än texten ovan kan jag tyvärr inte producera. :P Jag hoppas ni förstår vad jag menar hur som helst.

Det är så många saker jag har lärt mig den senaste tiden, och det svåraste har varit att acceptera det jag ser som mitt eget misslyckande. Jag gillar inte att göra fel, jag avskyr det faktiskt. Att jag fattade ett beslut om mitt liv och mitt yrkesliv som påverkade min framtid och mig själv som person på nästan enbart negativa sätt, att ta sig ur det, gå vidare och försöka lära sig från det har varit mitt problem. Och framför allt att lära  sig inte hålla kvar vid något som får dig att må dåligt utav ren envishet. Inget är så viktigt som att må bra i själen, och jag börjar komma tillbaka till det, sakta men säkert.

Jag trivs på mitt jobb nu. Nej, det är inget jag skulle vilja göra resten av mitt liv, men jag är glad under dagen och jag gör vad jag ska. Det är värt så mycket att få skratta under dagen, att få kontakt med människor du kommer överens med och att kunna komma hem innanför dörren på bra humör, istället för att bryta ihop totalt efter en dag som känns som ett helvete. Och jag är tacksam för att jag blev påmind om det.

För att lätta upp stämningen lite så får ni en fin bild på en totalt meningslös krumelur som jag ibland ritar när jag har rast, enbart för att kunna sniffa på lukten från tuschpennan. :P Jag är så totalt tuschpenne-sniffninfs-beroende!! På icke-sjuka dagar då jag faktiskt kan känna vad den luktar vill säga... Haha!






Modern konst? :)

Oh, just det, höll på att glömma!! Jag måste också visa att jag har världens ondaste sandaler i min ägo nu!!! :D Så lycklig!! Hahaha!!! :P



Kärlek på dem! :)

Ja, det gör man nog. Nu när jag har börjat jobba har jag lärt mig massor. Jag har lärt mig konstiga sifferkoder till datasystemet de använder, jag har lärt mig att jag numera är en "sommarpuff" och jag har lärt mig att inte bli hysteriskt rädd och vilja börja gråta varje gång jag närmar mig Tingstadstunneln i bil.

Här om dagen lärde jag mig ännu en sak. Janne, min kära handledare, ropade på mig och lät väldigt ivrig.

"Jo, Sanna, här får du se! Om det kommer gods, specialare eller så, som det är extra bråttom med, då skriver du såhär på dem." Säger han glatt o pekat på sin pall.
"I.H.B?" Undrar jag lite fundersamt.
"Ja, precis!"
"Men alltså... Vad står det för?"
"Ehhh...Haha, jo det, euuhhm, står för In i Helvete Bråttom. Ja, faktiskt. Hehe..."

Väldigt sofistikerade koder på storföretag. :P Love it! Haha!!

Jag har även helt spontant och ofrivilligt börjat ha kurs med mig själv i bilen på väg hem från jobbet. Jag kallar den "Kreativ Svordomsutveckling i det Moderna Samhället". Ibland går den på helfart, ibland på halvfart, ibland på en överfart... :P 
Försökte självmant hoppa av denna kurs då mitt mer morbida vokabulär nådde oanade höjder, men kom fram till att det kvittade hur mycket jag än försökte sjunga med i musiken så sjöng jag hela tiden fram långa osande ramsor med skällsord istället. Då detta kändes som något personer i psykisk obalans kunde tänkas syssla med så försöker jag numera med metoden att sitta helt tyst. Det går dock inget vidare, det ska erkännas.

Nä, nu är det dags för mat här. :)
Så länge bjuder jag på en helt omotiverad bild på min gigantoglass (nej, jag orkade äta upp den), som Daniel mutade mig med för att åka med honom på motorcykeln en sväng igår. Haha! :)
Det kan hända att jag möjligtvis kanske kan tänkas börja fundera på att tycka att åka motorcykel är lite mindre superläskigt. Men det är fortfarande svinmegadontjätteläskigt. Så jag kommer fortsätta kräva mutor ett tag till. Haha! :P



Glassen som var omöjlig att äta upp. Men jag kom levande hem från motorcykelturen! :D

Jöpp, då va det gjort! Ozzy avverkad på SRF, och igår Iron Maiden på Ullevi. :D Snart har jag nog sett alla giganter jag är intresserad av att se, man måste ju passa på innan de dör! Jag måste ju erkänna att Ozzy fortfarande är kung i mina ögon, men Maiden-pojkarna är rätt goa prinsar iaf. :P Haha!!

Jag tyckte att början av konserten var lite halvseg, då de körde mkt nya låtar (som jag självklart inte har lyssnat in mig på eftersom jag inte är ett inbitet maiden-fan utan mer av en allmän beundrare), men efter ett tag började man kunna låtarna mer och mer, och då blev det även mer och mer underbart! :) De drog på en rejäl show, och rent musikaliskt var det fantastiskt! Dock är jag ju inte en av dem som fascineras av pyroteknik och massa rekvisita, så jag njöt mest när de spelade en av sina rena, underbara klassiker som satt som en jävla smäck i nyllet och när Bruce körde nåt av sina (tyvärr) ganska få mellansnack. Jag menar, vem kan låta bli att älska en liten britt med humor, som uttalar "Göteborg" imponerande svensk-liknande och hoppar omkring i en mössa som får honom att se ut lite som en glad tomte med en sjuhelvetes sångröst? :D Haha, love it!



Den lilla tomten med den stora rösten. :)

Tyvärr var jag ganska trött efter veckans arbete, och mina fötter gjorde så ont att det kändes som att jag stod direkt på hälbenet i slutet av konserten. :P Försökte stå på tå så mkt jag orkade, vilket resulterade i att jag sedan vaknade mitt i natten med kramp i heeeela vänsterbenet som vägrade släppa. Jag höll på att börja gråta av ren frustration och ville väcka Daniel (för sympati liksom, som att ringa mamma när man är sjuk, trots att hon inte kan göra nåt åt det. Haha!!). Tyvärr låg jag på min kant av sängen, vänd åt fel håll, och kunde ju inte röra mig så jag svor lite o fick låta Daniel sova vidare. Det är hårt att gå på konsert. :P

Hur som helst är jag jäkligt nöjd, helt klart värt både pengarna och smärtan! Haha!!

Ps. Kom just på att Daniel betalade min biljett, så egentligen kostade det mig bara en  bussbiljett in till stan, o hade inte ett av världens största rockband varit värt det, då hade det varit illa. Haha!! :P