minxx

Eller ja, inte mina dagar kanske jag ska säga. Har varit halvfebrig, halvsjuk, megatrött och seg sen jag kom hem i söndags. Har sökt massa jobb o arbetat med intresseanmälningar och allt, men i övrigt har jag bara orkat sitta o titta ut i luften, läsa och gått på nån liten promenad.

Imorn tänkte jag försöka ta mig till gymet igen, jag måste ju hålla igång nu, men efter min skogshuggarhelg hade jag så ont i kroppen att det va helt löjligt. Jag hoppas att min hudläkare säger att jag kan sluta med medicinen snart, ska på återbesök på torsdag. Hade onekligen varit skönt att slippa känna sig som en 93åring med grav reumatism, och jag misstänker att gymet kanske känns lite mer lockande då också. :P

Idag fick jag en kallelse till Kvinnokliniken på Sahlgrenska också, i maj ska de skära i mig eftersom även mitt vävnadsprov visade på cellförändringar. Kul kul. Förvisso är jag fortfarande glad för att de kollar upp allt och att jag kan göra något för att slippa dö av en långt framskriden livmoderscancer, men va fan, någon jävla gång kunde väl nåt visa sig va bättre än jag trodde?

Jaja, cuttad i eller inte så har jag iaf en massa fina människor runt omkring mig, för att inte tala om världens bästa pojkvän. Ett jobb på det så skulle jag vara helt okej med att nån skär i mig en sväng. Jag tycker det är ett helt rimligt krav!

Sådärja, nu är jag hemma igen. Efter att ha varit hemma i Småland en lååånghelg. :) Ja, jag är fortfarande förvirrad med mina "hemma"-uttryck, men jag trivs i att vara hemma både här och i Aneby. Haha!

Har till min stora glädje hunnit med att träffa en del vänner, fixat lite hår och gjort sådär 20+ arbetstimmar med pappa på gården. Jag hann inte med något gympass, men jag vill påstå att det funkar lika bra att pulsa fram i blötsnö och dra stockar genom skogen, så jag har inte dåligt samvete. :P

Vi avrundade helgen med att åka in till Jkpg och möta upp Jessan o Andreas, o så åt vi god mat och firade Dea på födelsedagen lite i förväg. Grattis! :) Jäkla bra dagar det här. Wiiee!

Nä, nu är det dags för söndagsmys, har ju trots allt inte träffat Daniel alls tillräckligt mycket denna veckan!!

Igår när jag hade bott in mig på Lärkstigen så satt jag och söta syster Dea i soffan o lekte (jag svor mest) med hennes lilla spelmojäng (fråga mig inte om det är ett playstation eller va fan det är, det är en dosa  som man kan spela spel på!! :P ) och faren satt i sin fåtölj.

Då blir det reklam och pappa kommenterar:
"Det där är reklam för den där Gina Tricot va?" (Till och med rätt uttalat!!!!!)
"Jaoo, tror det, eller så är det kanske HM" Säger jag (varpå reklametn tar slut och Gina Tricot logon syns).
"Hah! Nädu, jag kan allt min Gina." Säger pappa förnöjt. Jag sitter mållös.

Vadan detta plötslig mode-intresse? För att inte tala om att han faktiskt lade butikens namn på minnet? Bör jag bli rädd eller orolig? Just nu är jag mest rädd. :P Vem har tagit min pappa!?

Ps. Blev dock lite mindre rädd idag när vi kom till skogen och det första han gör att att jävlas med mig så jag nästan trillar i bäcken. (Som för övrigt har växt tilll sig hastigt och mer ser ut som en flod i storlek med Rehn. ) Kanske har ingen galen modeintresserad alien tagit pappas kroppi besittning, han har iaf kvar retstickedraget, vilket man väl måste erkänna är ett av hans främsta. Haha!

Ps. 2. Jag saknar min skog, det är mysigt o känns så bra att arbeta där med paps. Och att pilla omkring på gården o kräla i gruset under traktorn. Jag mår bra av det. :) Nä, nu ska jag hoppa i mammas säng eller se om jag lyckas irritera henne på nåt annat bra sätt, man får ju passa på. ;)

Ja, här sitter jag med min dator och försöker få lite inspiration med ett snofsigt doftljus så att jag jag kan söka jobb och arbeta med min intresseanmälan till mötet med min jobbcoach imorn.

Tänkte att det skulle vara lite mysigt att få den där lukten omkring mig och att det skulle kännas lite vuxet att sitta här i lugn o ro och sniffa i luften. Men istället kommer jag på mig själv med att dra eld på tändsticka efter tändsticka o sen släcka dem direkt igen, för att få det att lukta rök o jul. Snacka om bortslösat snofsigt doftljus. Och dessutom är tändsticksasken tom. Hoppsan.




Det bortslösade snofsiga doftljuset. Jepp.

Jag gillar verkligen inte att ha för mkt tid för att tänka. Det är nog det jag ogillar mest med att vara arbetslös, för när jag har fär mkt tid så börjar jag grubbla. Självklart kommer de vanliga tankarna om att man känner sig värdelös o "ingen vill ha mig" efter massa ansökningar som inte ger någon positiv respons. Men det känns ändå på något sätt ok, jag BORDE vara ledsen och upprörd över det eftersom jag inte vill vara arbetslös liksom.

Det är det som kommer efter de tankarna som oroar mig. Jag har en förmåga att leva mig in väldigt mycket i något jag grubblar på, och det tar orimliga proportioner i mina tankar.

Ibland kan jag känna mig helt sönderstressad över att SHIT JAG MÅSTE VERKLIGEN KÖPA MJÖLK IMORN OCH HJÄLP TÄNK OM JAG GLÖMMER BORT DET!!!! Och jag menar, wtf?!? Det är ju för fan bara att köpa mjölken, varför ska jag sitta o stressa mig svettig över det kvällen innan när vi fortfarande har mjölk i kylskåpet och det inte ens vore någon fara om jag råkade glömma bort det? Det är ju bara mjölk.

Eller så kan jag drömma mig bort till den tiden (som jag hoppas kommer...) då jag och Daniel har ett hus. Då sitter jag o grubblar över säg, till exempel hur trädgården ser ut. Då börjar jag fundera på gräsmattan, och herregud då måste jag trimma kanterna och jag som avskyr att trimma gräs. Och bör man ha en bensindriven trimmer eller en såndär med sladd? Det är ju lite farligt med sladd, man kan ju köra sönder den, för att inte tala om att det är jobbigt att byta uttag o sånt om man inte når och och och och....

Helt plötsligt sitter jag och är näst intill gråtfärdig över ett mindre problem med en hypotetisk trimmer till en icke-existerande gräsmatta som tillhör ett hus vi inte har.

Då har man alldeles för mycket tid att grubbla. Och jag vet det. Problemet är bara att jag inte kan sluta.
Hade jag bara levt ensam och haft 34 katter hade min ställning som totalt wierdo varit fullbordad.

Idag har jag tränat. Detta innebär att jag har tvingat mig själv till 4 träningspass i veckan 9 VECKOR I RAD!!!

För att ha varit totalt förslöad, kortinsonsvullen och nästintill deprimerad en period så är jag ganska stolt över mig själv. Tyvärr har jag väl inte direkt märkt någon skillnad vad det gäller kroppsmassan, men jag känner iaf att jag blir starkare och starkare. Om inte annat så har iaf min tid som arbetslös fått igång mig att träna igen, inget ont som inte för något gott med sig osv... Eftersom jag vägrar vågar och extrema dieter så får det väl ta tid, men jag hoppas mina små steg till slut leder till något bra.

Nu ska jag dock sminka mig o klä på mig, för snart ska jag ta bussen in till stan o möta bästaste Jessan för lite shopping (för hennes del iaf.. :P), lunchande och sen bio!! :D Daniel är på lan hos en kompis med flera andra kompisar, så det passar perfekt att fly med syrran en sväng. Jag drabbades för övrigt av akut flashback när Daniel nämde "lan". En mental bild av 20 illaluktande och finniga tonårspojkar i någon typ av sal med tjockdatorer, mer eller mindre begravda i berg av pizzakartonger och cola-burkar blixtrade förbi och jag blev nästan lite rädd. :P Daniel sa att jag gärna fick titta förbi, men jag vågar inte, väljer att blunda för fakta o glömma bort att han sysslar med sånt. Haha!! (men jag älskar honom ändå! :) )

Tjing.

Jag har ju redan kommit fram till att alla gynekologer samt tatuerare är sadister som gillar att se folk plågas, men nu har jag kommit på en till. MIN POJKVÄN!

Nu när jag har börjat mitt nya liv (hosthost-typ-hhrrrmm) och försöker att hålla mig till popcorn och mitt lördagsgodis så passar han på att totalrensa hela mitt bak-skåp (som av naturliga anledningar är ganska välfyllt med diverse godsaker, då jag som bekant tycker om att baka) och idag har han tyvärr hittat en kaka med nougat.

En halv jäkla kaka nougat bröt han av o sitter o mufflar i sig. Jag tror enbart det är för att han njuter av att se mig plågas o tugga fradga o desperat försöka motarbeta mina reflexer att också attackera godsaken o medans jag klänger mig fast med naglarna i andra änden av soffan.

USCH.



En halv sånhär satte han i sig, den lilla grisen!!!! Jag har sällan känt mig så plågad.

Nej, jag är inte riktigt inne i en bra period just nu.

Det känns som att jag kämpar varje dag för något som inte kommer hända. Jag vet att det inte är omöjligt att få jobb, och att jag antagligen kommer få ett, och det är fortfarande mycket bättre än att totalt vantrivas på ett annat arbete, men det ger inte direkt massor av energi.

Jag är dessutom trött på att vara ensam hela tiden (alltså under dagarna), jag är trött på att vara ledsen över att jag inte trivs med mig själv trots att jag jobbar för det, jag är trött på att konstant ha så ont i kroppen att jag knappt vill röra mig och jag är trött på att inte kunna ha några pengar och därmed inte kunna uppfylla det jag vill.

Allt detta är självklart bara i-landsproblem och jag vet det mycket väl, men jag är inte rolig just nu, därför är jag tyst ett tag till.

Jag väntar på bättre tider.