Depp
Så fort jag blir lämnad ensam o inte har nåt att göra så börjar jag tänka en massa dumma tankar. Att jag inte orkar längre, att jag inte vill jobba som frisör, att jag hatar mina arbetstider, att jag inte får nåt betalt, att jag alltid är trött, att jag alltid mer eller mindre räknar timmarna tills jag har ledigt igen... O jag vill inte leva så!! Kommer det va så hela livet? Eller måste jag hitta nåt annat? Jag trivs här egentligen, men just nu är Daniel det enda som håller mig kvar här, annars hade jag... Jag vet inte vad jag hade gjort. Rest iväg? Nää, jag har ju massa lån. Jag hade väl hamnat i Aneby igen. Hua.
Jag vet liksom inte hur länge jag ska hålla på såhär, hur lång tid ska jag ge mitt jobb innan jag kommer fram till vad jag tycker? Jag avskyr fortfarande att jobba kvällar o helger, o jag känner fortfarande att jag inte har något liv alls efter jobbet, inte ens när jag är hurtig o gymar INNAN jobbet får jag nån tid över, för mitt jobb tar upp hela den efektiva tiden av dagen. Man kan inte åka till stan o fika med en kompis efter jobbet heller, för det blir för sent o man är trött. O på helgen är jag antingen trött för att jag har jobbat, eller så vill jag bara få lite tid med Daniel.
Men jag VÅGAR inte misslyckas, jag vågar inte säga att jag slutar. Vad ska mamma o pappa säga? Som har stöttat mig så mkt i det här. Jag vill inte svika folk, jag vill inte mislyckas, jag vill inte ge upp. Men räknas det som ett misslyckande?
O det som är mest irriterande är att jag egentligen gillar yrket i sig, det är bara typ...allt annat förutom arbetsuppgifterna jag inte gillar. Jag menar, det kommer ALDRIG finnas en salong som har öppet 7-16 o endast vardagar, inte ens i närheten. O jag kommer säkert alltid få snåla o sen får nån ha ihjäl mig när jag är 70 för då räckte inte min pension längre...
End of story liksom. Var ju jäkligt mkt jag kom fram till.
Jag vet liksom inte hur länge jag ska hålla på såhär, hur lång tid ska jag ge mitt jobb innan jag kommer fram till vad jag tycker? Jag avskyr fortfarande att jobba kvällar o helger, o jag känner fortfarande att jag inte har något liv alls efter jobbet, inte ens när jag är hurtig o gymar INNAN jobbet får jag nån tid över, för mitt jobb tar upp hela den efektiva tiden av dagen. Man kan inte åka till stan o fika med en kompis efter jobbet heller, för det blir för sent o man är trött. O på helgen är jag antingen trött för att jag har jobbat, eller så vill jag bara få lite tid med Daniel.
Men jag VÅGAR inte misslyckas, jag vågar inte säga att jag slutar. Vad ska mamma o pappa säga? Som har stöttat mig så mkt i det här. Jag vill inte svika folk, jag vill inte mislyckas, jag vill inte ge upp. Men räknas det som ett misslyckande?
O det som är mest irriterande är att jag egentligen gillar yrket i sig, det är bara typ...allt annat förutom arbetsuppgifterna jag inte gillar. Jag menar, det kommer ALDRIG finnas en salong som har öppet 7-16 o endast vardagar, inte ens i närheten. O jag kommer säkert alltid få snåla o sen får nån ha ihjäl mig när jag är 70 för då räckte inte min pension längre...
End of story liksom. Var ju jäkligt mkt jag kom fram till.
Kommentarer
Postat av: Jessica
Men gumman, inte vara ledsen! Det är ju sant att du inte kommer att hitta en salong med 7-16 öppettider MEN däremot kan du ju hitta en salong som har lite varierande arbetstider. Ena dagen kanske du kan jobba mellan 10-16 och nästa dag 12-18 o.s.v. Det är ju alltid jobbigt när man är så få som jobbar på ett ställe, det blir ju mer press på varje individ! Massa kramar!!
Trackback
