minxx

Att vara blödig borde fan räknas som ett handikapp.

Jag kan inte göra något utan att börja lipa. Just nu läser jag en serie med böcker, och jag tjuter som ett as varenda dag. Folk dör, krigar, är otrogna, är kära i någon som inte besvarar kärleken, måste överge sin älskade för något viktigt värv i livet, mister sina barn, sina hästar, lyckas med något stort, kämpar sig fram i en storm av någon ädel orsak, offrar sig för någon annan, klappar en katt, äter bröd, plockar en blomma.

Det kvittar fan vad det är dom gör snart- jag blir lipfärdig bara jag ser böckerna!!!

Jag älskar, hatar, oroar mig, grubblar, hejjar på, lider och kämpar med de olika karaktärerna till en helt löjlig utsträckning. Och så har det alltid varit. Jag vet att min mamma hittade mig hysteriskt gråtande inne på mitt rum när jag gick i mellanstadiet. Hon blev självklart orolig och undrade vad som hade hänt.

"Men h-h-h-hästen doooooog!!" tjöt jag.
"Vilken häst?" undrade mamma självklart, eftersom jag faktiskt red på ridskola den tiden.
"Hästen i boken" svarar jag störtbölande.

Yeah, well, vissa saker vänjer man sig visst inte av med. Fast nu för tiden slipper min mamma bli orolig för mig. Nu sitter Daniel o småskrattar åt mig i andra änden av soffan o hotar med att konfiskera boken om jag inte slutar vara ledsen, o så blir jag glad när han kramas. För att självklart börja gråta igen så fort jag tar upp boken. :P

Samma sak gäller filmer, tv-serier och när jag tänker på folk jag älskar (för att nämna ett fåtal grejer, jag menar, i undantagfall kan även en grästrimmer få mig på fall. :P Haha!). Jag höll på att dö när jag va på min systers examen till exempel, för att jag inte kunde gråta av stolthet. Jobbigt när man inte kan ge efter för bölandet på allmäna platser. :P

Dags att gå tillbaka till mitt lipande o läsande, kan inte bärga mig!!!



Katharine Kerr's fantasyserie om landet Deverry, helt underbar!!! Den toppar tillsammans med Robert Jordans Wheel of Time-serie. Jag dör lite när jag läser dom, men det är det värt!