minxx

Jag hatar att vara arbetslös. Det är fruktansvärt att gå hemma och inte göra något vettigt, men det är ändå inte det värsta. Det värsta är den konstanta besvikelsen. Att du hoppas, verkligen HOPPAS, på att få ett jobb och någon annan håller hela din jäkla framtid i sin hand. Och sen  får du ett nej. Och ett nej. Och ett nej. IGEN OCH IGEN OCH IGEN!!!

Jag pallar inte mer snart. Det är så jäkla förnedrande, ja faktiskt förnedrande, att inte få jobb som man vet att man är kvalificerad för.
Sen att det antagligen beror på att det är så många sökanden som är kvalificerade att de helt enkelt måste välja bort massor med folk, det KVITTAR. Det gör inte att det känns det minsta bättre, jag blir lika jäkla besviken ändå.

Och så blir jag bitter. Jag kan inte hindra mig själv. Jag hatar att andra vet vad de ska göra med sina liv och kan plugga och få det de vill, eller att vissa bara verkar glida fram i livet utan nåt speciellt mål men ändå lyckas få ett bra, stabilt jobb med bra lön och möjlighet till befordring, utan att ens plugga.

Just nu i denna stund hatar jag det mesta. Jag tänker vårda och vattna mitt hat hela dagen, så att det riktigt närs och sedan tär på mig inifrån. Bara för att jag ska ha det över och kunna bli glad sen igen.

För en stund kände jag för att helt enkelt lägga ner allt och börja knarka och gå på soc istället. Men jag tror jag lägger det på hyllan ett tag till, som en plan B ifall allt går åt helvete liksom. Man ska alltid ha en plan B har jag hört. Min blir att injicera choklad och hänga på en parkbänk.