minxx

Nu när jag inte spenderar hela mina dagar i helveteshålet så har jag fått en massa tid över. Självklart försöker jag göra annat, söka jobb (såklart) o fippla med sånt, promenera, städa o annat, men hur jag än försöker så kommer det aldrig upp dom typ 11 timmarna om dagen som jag var borta när jag jobbade.
Både jag och Daniel är nog lite förvirrade, innan fick vi försöka intensiv-umgås de få timmarna vi hade tillsammans under vardagarna och man kände ändå att man aldrig hann med något, och nu sitter vi o funderar på va fan vi ska ta oss till när allt är gjort. När man har lagat middag, pratat igenom dagen o myst och fortfarande har flera timmar kvar innan det är läggdags så måste man ju hitta på något annat att göra. Därför sitter nu Daniel ibland ensam och spelar data- eller tvspel, och jag bloggar som aldrig förr, något som inte har hänt på väldigt länge.


Hur som helst, för att komma till poängen med hela inlägget: Jag har blivit besatt av matlagnings- och bakprogram på tv. Jag tittar på ALLT. Oavsett om det är Leila bakar, Vad blir det för mat? (jag har kommit över min rädsla för Per Morberg, aka seriemördarpsykopaten som lagar mat) Masterchef, Rachel Allen Bake, Nigella, Stjärnkockarna, Two Fat Ladies eller nån som lagar mat på nyhetsmorgon- BRING IT ON! Det ironiska är att jag nästan aldrig tycker att något verkar gott, men det är så fascinerande att se på. Jag hoppas inte att det håller i sig för länge, för det betyder att jag skulle vara arbetslös länge, men jag gillar det verkligen. Haha!

Det känns ändå ganska bra. Att slippa sitta på bussen varje morgon och känna sig illamående med en klump av ångest i magen, eller gråta i soffan varje kväll för att man inte vill att morgondagen ska komma är otroligt befriande. Jag har nu insett precis hur mycket detta har begränsat mig den senaste tiden, hur jag inte har kunnat inse att något är bra eller njuta av det jag har, och jag hoppas att jag aldrig kommer behöva uppleva det igen!
Jag vill bara ha ett jobb som låter mig leva (läs: ett jobb med kontorstider och rättvis lön). Som gör att jag mår bra både fysiskt och psykiskt, där jag känner mig uppskattad och vet att det finns en chans att iaf någon eller något kommer att locka fram ett leende eller ett skratt under dagen som gör det hela värt allt. Jag hoppas...