Moment 22
Jag gillar inte att bo i lägenhet. Inget emot själv utrymmet, jag gillar rummen o allt vi har, men det känns som att jag bor i en låda. Området här uppe är fint, men blotta tanken på att det kommer va tusen människor runt omkring mig och att jag måste gå ut i en oinspirerande trappuppgång får mig att hellre sitta inne o göra ingenting.
Och däri ligger mitt problem, mitt Moment 22.
Jag gillar att vara ute. Jag blir glad och pigg och mkt mer positiv, men jag gillar inte parker (om det inte innebör fest/öl/annan festlig aktivitet) eller allmäna områden. Jag vill ha ett ställe som är mitt, som jag kan gå direkt ut på, rulla i gräset, läsa en bok, strosa omkring o känna att det luktar sommar eller va fasen jag än känner för att göra.
För att kunna få en trädgård behöver jag ett jobb. Jag har inget jobb. Det gör mig galen, ledsen, smådeppig, rastlös och ganska ensam.
Det hade garanterat varit lättare att få ett jobb om jag hade varit mer positiv. Men eftersom jag sitter inne och är rastlös och ensam så är det svårt att uppbringa den positiva känslan. Och ensam lär jag känna mig ända tills jag har ett jobb, och möjligtvis en annan hobby (som sannolikt kostar pengar =jag behöver ett jobb...). Ett ställe med gemenskap och kontakt med andra människor.
Självklart är det annat också. Efter att min tränings-fail har förföljt mig (först för lång bindningstid på gamla gymet=har inte råd med gymkort på nytt ställe, sen lade det andra gymet ner när jag hade kommit igång osv...) och min kamp med att över huvud taget orka med någonting under vissa arbetsperioder så har jag nu ändå försökt komma i form igen. Detta har hindrats av ett stort intag av kortison (hej svullen som en ballong) samt min extrema tant-värk i kroppen orskakad av Helvetesmedicinen. Alltså har jag inte heller lyckats nåt vidare med det.
Och det jävliga är att det verkligen känns som att jag försöker. Men inget vill sig. Jag försöker skratta åt det, jag försöker säga att det inte är mer än för andra, jag försöker peppa mig själv, men det har gått så pass långt att när jag beskriver min situation för folk så börjar de liksom ibland skratta i ren förvåning, för det är så pass absurt. Inga gigantiska sorger eller problem, men mer än tillräckligt mycket smått eller lite större för att tillsammans göra en jäkla röra.
Och när jag väl har kommit till stadiet där det känns hopplöst, då förstör jag för mig själv. De glädjeämnena i livet som jag har låter jag försvinna, jag ignorerar dem, intalar mig att jag inte vill/kan/orkar, och gör det hela ännu värre för mig själv. Jag orkar inte uppskatta alla människor som bryr sig, för allt känns meningslöst. Jag VET det, men vad fan ska jag göra åt det.
Och allt hänger ihop, kors och tvärs, om och om igen. Som en enda stor jävla karusell i helvetet. Blö.
Och däri ligger mitt problem, mitt Moment 22.
Jag gillar att vara ute. Jag blir glad och pigg och mkt mer positiv, men jag gillar inte parker (om det inte innebör fest/öl/annan festlig aktivitet) eller allmäna områden. Jag vill ha ett ställe som är mitt, som jag kan gå direkt ut på, rulla i gräset, läsa en bok, strosa omkring o känna att det luktar sommar eller va fasen jag än känner för att göra.
För att kunna få en trädgård behöver jag ett jobb. Jag har inget jobb. Det gör mig galen, ledsen, smådeppig, rastlös och ganska ensam.
Det hade garanterat varit lättare att få ett jobb om jag hade varit mer positiv. Men eftersom jag sitter inne och är rastlös och ensam så är det svårt att uppbringa den positiva känslan. Och ensam lär jag känna mig ända tills jag har ett jobb, och möjligtvis en annan hobby (som sannolikt kostar pengar =jag behöver ett jobb...). Ett ställe med gemenskap och kontakt med andra människor.
Självklart är det annat också. Efter att min tränings-fail har förföljt mig (först för lång bindningstid på gamla gymet=har inte råd med gymkort på nytt ställe, sen lade det andra gymet ner när jag hade kommit igång osv...) och min kamp med att över huvud taget orka med någonting under vissa arbetsperioder så har jag nu ändå försökt komma i form igen. Detta har hindrats av ett stort intag av kortison (hej svullen som en ballong) samt min extrema tant-värk i kroppen orskakad av Helvetesmedicinen. Alltså har jag inte heller lyckats nåt vidare med det.
Och det jävliga är att det verkligen känns som att jag försöker. Men inget vill sig. Jag försöker skratta åt det, jag försöker säga att det inte är mer än för andra, jag försöker peppa mig själv, men det har gått så pass långt att när jag beskriver min situation för folk så börjar de liksom ibland skratta i ren förvåning, för det är så pass absurt. Inga gigantiska sorger eller problem, men mer än tillräckligt mycket smått eller lite större för att tillsammans göra en jäkla röra.
Och när jag väl har kommit till stadiet där det känns hopplöst, då förstör jag för mig själv. De glädjeämnena i livet som jag har låter jag försvinna, jag ignorerar dem, intalar mig att jag inte vill/kan/orkar, och gör det hela ännu värre för mig själv. Jag orkar inte uppskatta alla människor som bryr sig, för allt känns meningslöst. Jag VET det, men vad fan ska jag göra åt det.
Och allt hänger ihop, kors och tvärs, om och om igen. Som en enda stor jävla karusell i helvetet. Blö.
Kommentarer
Postat av: Ammi
Ja, men nu har du ju fått ett sommarjobb, det är ändå riktigt positivt, och då löser sig det andra också efter hand. Regelbundna måltider, pengar , jobbarkompisar och när du har tjänat ihop riktigt mycket så kan ni köpa ett hus. Ja, ja , jag vet att de är dyra men en vacker dag så......
I alla fall blir du nog bättre nu när du slipper den hemska medicinen. Sen ska ni ju till SRF och då får du vara ute i "en park" ha, ha. Kram
Trackback
