minxx

Denna vecka var den sista riktigt gigantiska veckan för detta året på jobbet. Det har varit mycker jobb, långa dagar, tidiga mornar och massor att tänka på. Jag tog mig glatt an detta eftersom det betydde att jag inte hade så mycket tid att fundera på annat eller vara ledsen.

Jag har förlikat mig med tanken på att farmor inte är med oss längre, att hon bara finns i våra hjärtan och minnen. Jag kan till och med säga det utan att börja gråta ibland. Mest är det självklart som vanligt, men så ibland händer något. Jag kanske öppnar en kökslåda och ser ett förkläde som jag fick som present av henne för länge sen, jag börjar tänka på julen och på de fina små glas-istapparna som farmor alltid hängde i sin gran, jag kommer ihåg hur hon klappade mig på kinden och  sa "Gud vare med dig, kära barn" när jag sa hej då till henne innan jag åkte till Australien, eller som idag- jag läser hennes dödsannons- och så gör det så fruktansvärt ont igen.

Farmors annons var så fin och sa så mycket, men det värker i själen när jag försöker ta mig an det hela. Jag tvingar mig själv att tänka att om någon har det garanterat bra efter döden så är det farmor, men ibland hjälper det inte.



Älskade farmor.