Helt plötsligt blev mitt föregående inlägg ganska ironiskt, det är läskigt hur snabbt saker och ting kan ändras.Det är tungt, en del av mig vill bara lägga mig ner och gny i ren ångest som en protest över hur orättvist livet är ibland, men jag vägrar att ge efter. Jag är istället tacksam över mina fantastiska vänner som hjälper på alla sätt, och ännu mer tacksam, stolt och lycklig över min underbara familj. Jag hoppas alla vet hur uppskattade och älskade de är.Vi klarar detta också, vänta du bara. En dag i taget, så går det bra.
Ja, det går bra , gumman , och det är tack vara att ni peppar mig och hjälper mig. Ni är underbara , mina ungar. Tack för all hjälp och kramar i massor.
En dag i taget, så går det bra.